Paniken har börjat smyga sig in på mig och lagt sig som ett mörkt moln! ena stunden är jag hur glad som helst medans jag i andra kan få panik och börja gråta! jag känner ett stort tryck mot mitt bröst och kan knappt andas... hela min värld vänds snart upp och ner och snart ska jag ta avsked till mina älskade värdbarn, mina fina vänner och mitt underbara amerikanska liv! USA kommer alltid vara mitt hem och jag kommer alltid söka mig tillbaka till San Francisco; min stad, mitt hem och mitt liv! 

Just nu sitter jag med en klump i halsen och spänner mig för att inte börja gråta, tårarna har runnit som en flod hela veckan och jag har knappt kunnat få mig själv på bra humör! Jag vet att jag borde njuta mer, men det är svårt nu när jag vet att jag bara har så lite tid kvar med alla fina! Jag ser verkligen också fram emot att få träffa alla hemma, men jag kommer aldrig komma tillbaka till mitt liv i USA! och det är det som gör så ont!!!!

De senaste inläggen har väl mest varit deppiga och det ber jag om ursäkt för, men jag känner verkligen bara för att skriva ner mina känslor och hur jag försöker hantera denna svåra situationen! Jag har varit så stark att ta ett beslut att åka till USA och bo här, utan vänner och familj. Jag har vuxit och blivit mer självständig och känner mig så nöjd och glad för alla fina minnen som jag har skapat! Mina värdbarn har fått mig till att växa till en mer mammig person och jag känner mig verkligen vuxen! Aldrig trodde jag att mitt liv här i USA skulle kunna ändra mina val och min mognadsprocess på ett så drastiskt sätt! 

 

USA, mina vänner och min värdfamilj, jag är er evigt tacksam för ett lyckat och underbart år, men nu är det snart dags att ta avsked! jag har fått vänner och minnen för livet och det är något jag aldrig kommer ångra!